"Cogito, ergo sum"

Hej Sara!
Jag känner att jag ligger efter dig i bloggandet. Vet du vad jag nyss insåg? Jag tänkte lägga in en bild på dig och mig, men jag har ingen... Jag har ingen bild på oss, bara du och jag tillsammans. Det är ju en katastrof! Vi måste göra något Sara, så har kan inte livet fortgå! Vi måste ha en bild på oss!! Vi måste föreviga varandra i bildform!

Haha Sara, jag hade ingen mer inspiration än bilden på oss. För mycket plugg = deprimerad hjärna = ingen fantasi/inspiration.

Får fortsätta en annan dag! Dags för choklad...!

Musik: Cobra Starship - Guilty Pleasure

Sista terminen

Det är sista terminen på en del just nu. Det är den sista i tvåan och kanske det som kommer att kännas allra mest; Sista terminen på Borås Ridhus. Stallet där jag red på riktigt för första gången och där jag fick ordentliga lektioner så att jag faktiskt lärde mig rida.

Julen år 2000 fick jag ridektioner på BFK i julklapp och torsdagen den 4:e januari satte jag min fot på dess parkering för första gången i mitt liv. Jag glömmer det aldrig. Med fjärilar i magen och lust att springa allt vad jag kan till ingången, väntade jag snällt på att mamma skulle följa med mig in och hjälpa mig. Jag var ganska blyg då, 11år. Precis innanför entrén låg kansliet och där stod en... knepig man som presenterade sig som Nils Arne "Gadden" Gardelius. Han visste precis vem jag var. Han hade koll på allt.
Boldizar, första ponnyn jag red på. Inte det bästa valet för en helt ny elev. En häst som hade stått där ett par år och var inte den gladaste över det. Det är faktiskt lite synd om dem, ridskolehästarna. Aldrig får dem vara ifred, alltid någon som vill klappa eller som springer omkring bakom dem. Samtidigt, så är dem inte dåligt omhändertagna, alltid tillgång till mat, motion, veterinär och utevistelse med en kompis(även om det inte alltid är tillräckligt många timmar om dan).
Tillbaka till ämnet, Boldizar. Sur inte bara i stallet utan även i manegen. Sofia, min första ridlärare var nog den bästa man kunde haft som nybörjare. Snäll med bra övningar och förstående. Dumma häst som går in i mitten och ställer sig där för att vägra gå resten av lektionen. Jag som inte hade lärt mig visa honom vem som bestämde gjorde han precis som han ville, men Sofia hjälpte mig med ett spö. Han gick tillslut.
Även ifall denna första lektion inte gick riktigt så som jag hade tänkt mig eller velat så hade jag bestämt mig. Detta var den perfekta sporten för mig. Varje vecka var som en evighet. Om det är möjligt att längta ihjäl sig, var jag nog nära att göra det. Vecka efter vecka gick och det blev lättare med både skritten och traven, det kände så lätt. Jag blev dessutom modigare och modigare . Jag fick stenhårt lära mig att inte visa någon rädsla för hästar som försökte utnyttja den genom att hugga med tänderna och stryka öronen bakåt och tillslut kunde jag gå in i boxen utan att bry mig. Då kändes det som att en sten som hade legat på mina axlar i ca fyra-fem år hade lyft, då en häst hos en kompis hade bitit rejält i mitt lår.
Idag rider jag så ofta jag får och kan på fem olika hästar med olika personligheter. Jag har trillat av åtta gånger, varav den sista så höll det på att gå riktigt illa när angloaraben Querido snubblade och höll på att rulla över mig. Jag kan hoppa och planerar att ställa upp i minst två tävlingar på ridskolan, jag är även hyfsad på dressyr. Jag kommer att sakna alla fina hästar och alla goa kompisar på BFK när jag slutar i sommar.
Slutligen, TACK mamma för att du anmälde mig och TACK pappa för att du såg till att jag äntligen blev anmäld.

Music: Eric Johnson - Cliffs of Dover

"Like sand through the hourglass...

... and so are the days of our lives"
Citatet kommer ifrån, med säkerhet, en av världens sämsta men ändå kanske en av världens mest sedda tv-serie; Våra bästa år. Dem har rätt i den meningen. Just nu känns det som att tiden bara rinner iväg. Det har redan gått ett och ett halvt år sedan jag började på gymnasiet och vi är redan inne på vårterminen i tvåan. Jag har underbart mycket skoj att vänta mig; Historia uppsats, End-of-year tests i fyra ämnen, muntliga prov i två ämnen, två engelska uppsatser, många labb rapporter i biologi och naturligtvis massor av övning på allt detta! Är inte livet härligt? Hur sjutton ska hinna med att plugga till allt detta samtidigt hinna med allt på fritiden? Jag vill inte sätta skolan framför ALLT. Utan hästarna skulle jag nog inte klara av skolan... Det är hos dem som allt försvinner ur huvudet, all plugg-ångest. Jag längtar efter studenten och sedan Filippinerna med Jenny och Maria, när allt är över och jag kan ta mitt sabbats år. Efter en utbildning på IB och 12 år av konstant pluggande så finns ingen annan utväg. Ett sabbats år på Stuteri Crockstead i England vore en jättebra upplevelse och erfarenhet, även en chans att komma bort från Borås ett tag. Just nu befinner jag mig defenetivt inte i mina bästa år.
Tempus fugit, time flies.


Maestro: NAAST - Mauvais Garcon